Spruckna speglingar

Det är konstigt hur kärlek fungerar. Att kärlek kan vara ensidig och smärtsam. Att längtan kan få en att slänga 3 månaders hårt arbete av förträngning i sjön, strunta blankt i alla röda varningslampor för att få leva i en låtsas värld en natt. En värld där man är älskad, saknad, efterlängtad och åtrådd. Bara för att vakna upp till den bistra verkligheten. Att man som straff har skickats direkt till fängelset utan att passera GÅ och får börja om från början. Att allt som var vackert och skimrande i natten, ter sig glanslöst och halvsjaskigt i det bleka ljuset dagen efter. Att det man hoppades var äkta bara var en sprucken spegling av sina egna känslor hos den andra. Och man tittar på sig själv, skådar långt in i sitt innersta och undrar vad det är som fattas. Fast man vet att det inte tjänar något till. Och man undrar förtvivlat hur lång tid det egentligen kommer att ta för att verkligen, verkligen ta steget där ifrån, en gång för alla.

Myten om killar

Vem är det som har kokat ihop den fullständigt felaktiga myten om att killar är raka och tjejer luddiga? Och hur i hela fridens namn har den lyckats få fäste och blivit så långlivad och allmänt accepterad? Det är ju totalt jävla skitsnack! Killar är inte ett dugg raka. De är fega mesar som inte vågar stå för vad de vill och inte vill. Sedan skyller de på att de vill vara artiga.

Jag frågade ett par kollegor idag (manliga), vad de skulle svara på ett sms från en tjej de har träffat en gång om hon skickade ett sms när de var upptagna och frågade om de ville komma över (alltså inte båda två):

1. Om de var intresserade
2. Om de var halvintresserade
3. Om de inte alls var intresserade

1. Säga att de gärna skulle ses ... (och ange en bestämd dag).
2. Säga att de gärna skulle ses någon gång nästa vecka typ.
3. Säga: Vi ses/hörs. (och sedan aldrig höra av sig)

Varför i hela fridens namn säger man att man skall ses/höras om man inte har lust att ses/höras? Då går ju den stackars människan och hoppas. Är det verkligen schysstare än att hellre på ett snyggt sätt säga man inte vill träffas mer? Eller åtminstone inte ge någon öppning alls.
En del kanske tycker att det är ett tydligt svar om man bara kan koderna. Men hur fan ska man kunna koderna? Ibland betyder det ju att man faktiskt kommer att höras, ibland att man kanske kommer att höras och ibland betyder det: Stick och brinn and leave me the fuck alone!

Jag avskyr det. Det här ständiga gissandet. Jag får sms ibland som jag försöker tyda men jag har ingen aning vad jag kan förvänta mig. Inte ens med experthjälp kan jag få fram ett entydigt svar. Jag har haft kompisar som har fått luddiga sms som man faktiskt kan tyda men som ändå är uttryckt på ett sådant sätt att man inte förstod riktigt varför de inte skrev det rakt på sak istället.
Det kanske är meningen att lämna dörrar öppna ut i fall att. Eller så betyder det att de är förbannat fega, att de spelar svårflirtade, att de har svårt att uttrycka sig eller tror sig vara Oraklet i Delfi som svarar i gåtor. Men vem fan vet säkert? Beats me. Jag antar att den enda vettiga strategin är att inte försöka tyda skiten alls utan bara se vad som kommer sedan. Man lär ju märka det förr eller senare. Jag förstår bara inte varför det är så svårt för folk att bara säga vad de vill ha sagt på ett bra sätt utan att kräma på med massa skit som de ändå inte menar. Kanske är det jag som saknar stil. Jag tror jag helt enkelt är för otålig för att spela spel allt för länge. Är du inte intresserad så ge mig ett ärligt nej tack och låt mig få gå vidare med mitt liv istället för att mesa runt och ge dubbeltydiga svar.

Förhållanden och sex

Det är konstigt att förhållanden och sex aldrig slutar att vara ett fascinerande samtalsämne. Eller så är det för att det är så grundläggande för vår existens, att det berör alla, som gör att det är så gott som outtömligt. Och för att vi lyckas att snärja in oss i det något kopiöst.

Det är fascinerande hur mycket energi det slukar att drömma om, tänka på, hitta och uppnå, försöka reda ut, förstå sig på, älta, ta sig ur och glömma. Vi har hållt på och kämpa sedan vi var tonåringar men det känns aldrig som om det blir lättare att förstå sig på för det. Runt, runt i cirklar går vi. När skall vi äntligen bryta oss ur och bara vara? Låta det få vara bra.

Föhållanden och sex är livsgåtor likt meningen med livet. Vi kan fundera över det och prata oss sönder och samman, men kommer vi någonsin att komma fram till ett svar, en sanning? Vi spenderar timmar och åter timmar att diskutera det men allt vi kommer fram till är temporära lösningar. Svar som verkar vettigt just då men som senare kan förkastas utan en andra eftertanke och som överhuvudtaget inte passar in i ett liknande sammanhang några dagar senare.

Varför bryr vi oss ens om att älta och försöka förstå? Är det fel eller är det rätt? Spelar det över huvudtaget någon roll när vi ändå inte kommer fram till något? Är det slöseri med tid och energi att fundera så mycket på det eller är det känslokallt att låta bli?

Att jobba på sina brister

Det är sjukt svårt att ändra på sig själv, ändra beteende och tankar. De sitter så djupt rotade. Jag undrar hur lång tid det tar att ändra dem om man medvetet och aktivt jobbar med det? Det måste ju gå att ändra utan att man skall behöva isolera sig på någon avlägsen plats i Tibet. Fast ibland känns det som om det vore det enda sättet för att inte glömma av vad det är man ska fokusera på istället för att rusa iväg och göra och tänka på precis samma sätt som man alltid har gjort.

Det är jobbigt att lurpassa på sig själv hela tiden. Man måste koncentrera sig och ha tålamod. Det sistnämnda är ju inte direkt en styrka hos mig. Det är smärtsamt att vara så medveten om sina brister... Och det är jobbigt att titta sina svagheter i vitögat och härda ut. Jag vet att chansen att göra något åt dem är tusen gånger större när man är medveten om dem och jag vet att det är värt all tid det tar att jobba med dem. Men ibland så är det så tålamodsprövande och känns så omöjligt att jag hellre bara vill vara glad just nu och här och skita i vad konsekvenserna blir. Men jag vet ju att de inte blir bra, så jag antar att jag fortsätter att kämpa på. With a little help from my friends...

Fördriva tid

Det är så förbaskat tråkigt att vara sjuk. Så evinnerligt tråkigt. Inte nog med att man mår som en skruttig, gammal borstbindarkärring, man bör hålla sig hemma i sängen också. Så hur fördriver man tiden på bästa sätt?

True Blood har hållt mig sällskap i tre dagar. Älskar introt, var inte särskilt imponerad av första avsnittet men den tog sig. Ja, den tog sig verkligen! Så nu sitter jag och önskar att jag inte hade hastat mig igenom alla avsnitt så snabbt. För vem ska hålla mig sällskap nu? Men snart börjat ju Lost igen. Bara en månads väntan till och sedan bär det av...

Bytte även ut min soffa mot en annan för en filmkväll med J. Märkte efter ett tag att jag hela tiden satt och väntade på att Daniel Craig skulle få huggtänder och bita någon. Snacka om att vara lättpåverkad...

Idag har jag faktiskt gjort någon riktig nytta för första gången på evigheter. Har storstädat och tvättat. Men med tanke på den grandeur som min våning ståtar med så hann jag inte med köket och min enorma hall... Men ändå, jag fick ju gjort en del i alla fall. Att ligga på alla fyra och torka golvet med en liten disktrasa tar längre tid än man tror. Men det är lika tråkigt som man föreställer sig. Ohyggligt!
Egentligen förstår jag inte varför det tar så emot att städa? Jag tycker ju om att ha rent och snyggt runt omkring mig. Undra hur många som faktiskt gillar att städa? Ibland är det tolerabelt, men jag önskar att jag verkligen hade tyckt att det var kul. Tycker pedanter om att städa? Eller är det bara en tvångsgrej?

Antar att jag borde fördriva tiden med att sova lite idag. Jag ska ju faktiskt upp och jobba imorgon, vilket känns något bisarrt.

Matchmaker- Emma

Som jag hade hoppats så har jag äntligen lyckats att hitta en riktigt trevlig kille till JennyPenny och dessutom lyckats sälja in honom. Jag har även lyckats hitta en riktigt trevlig tjej till A och även där sålt in henne. Jag har lyckats med konststycket att matcha ihop två av mina närmsta vänner här i Stockholm och det på självaste nyårsafton! Kan året börja bättre för dem?! Det är underbart och jag är så himla glad! De är så himla söta och verkligen väl värda varandra. Jag hoppas att det blir något riktigt, något som håller. För hur blir det annars? Jag kommer att hamna mitt emellan. Och redan nu? Vad händer med mig? Det är ju de som jag kanske umgås med allra mest. Kommer de att ha tid för mig? Jag och JennyPenny skulle ju ut och resa... Men så underbara som de är så får jag säkert fortfarande hänga med på ett hörne. Men jag vill ju inte direkt vara femte hjulet alltid.
Jag är inte särskilt stolt över den lilla egoistiska djävulen i mig som målar fan på väggen, men han kryper fram ibland och viskar saker i mitt öra för att oroa mig. Men jag kan ju välja att se det positivt. Jag, om någon, borde ju få en hedersplats på bröllopet i alla fall! Och bröllop är de alldeles för få av i min bekantskapskrets.

Nej, jag oroar mig inte allt för mycket. När JennyPenny var upptagen igår så skickade hon hit en rastlös A att sällskapa mig. Så vi kurerade oss med några glas whiskey framför Delikatessen och sedan roade vi oss med att skrika i soffan till semifinalen i juniorhockey-vm, Sverige-Slovakien. A hjälpte till bäst han kunde genom att slänga sig hit och dit i soffan... Och det hjälpte! Sverige sopade mattan med dem i sista perioden och gick som segrare ur striden.