Sol och lägenhet nu, tack!

Lagom till att jag och SysterYster packade ihop oss och kuskade uppåt landet sprack himlen upp och visade sig från sin blåa, soliga sida. Det tycker jag var jävligt taskigt med tanke på allt regn och skit som vi har fått stå ut med sedan vi kom ner. Usch!

Nu har jag precis kokt spagetti och poppat popcorn och undrar om det är en vinnande kombination... Dessutom sitter jag och söker febrilt efter en egen lägenhet. Måste ha en NU! Snart är det kris, då gör jag nästan vad som helst för att få en och det är inget bra utgångsläge...

Stockholm nästa

Nu är det bara några timmar kvar innan jag och Syster skall ta tåget upp till Götet. Därifrån flyger vi upp till Stockholm. Innan dess ska det packas och ätas frukost och adjöas och allt sådant där.

Igår kom Storbror med hela familjen instuvad i sin nya folkabuss (haha!). Ok, jag fick lära mig att det är ett lyxåk och kallas för en multivan, men det är trots allt i grunden en folkabuss.
Storbror hade med sin externa hårddisk så jag kunde äntligen försöka bota min stackars sjuka dator. Drog över allt av vikt och gjorde en fabriksåterställning på den och hoppas verkligen att den kommer att fungera bättre nu. Annars måste jag kanske börja gråta och det ska man ju inte behöva börja det nya året med.

Ok, nu händer det konstiga saker här... TV:n satte precis på sig själv...

Nessun Dorma och nyårslöften

Jag och Syster har skaffat oss en signaturmelodi, Nessun Dorma. Den är lagom storslagen att skrida in till vart vi än må vara på väg in till. Konsum, Nitty Grittys mellandagsrea likaväl som nyårsfesten eller tunnelbanan. Det ger den rätta tyngden, airen, känslan. Klart att man kan ha den i mobilen och sätta på den varje gång man är på väg att skrida in någonstans, men det känns lite simpelt, lite Svensson. Jag ska klura lite på det. I Berlin hade de en installation på tunnelbanestationen Alexanderplatz som dånade ut bombastisk musik på perrongen ur högtalarna varje gång U8 anlände stationen. Det var festligt. Så festligt vill jag att det skall vara när jag anländer också.

Idag har jag och Syster pratat nyårslöften. Jag brukar inte syssla med sådant. Jag gav upp efter att jag tre år i rad hade lovat att svära mindre, men det är så förbannat, jävla svårt att hålla sådana löften så det gick käpprätt åt helvete. Efter det gav jag upp nyårslöften. Men kanske skulle man försöka sig på något litet löfte, något som gagnar mig. Helst av allt skulle jag vilja kunna lova att jag ska skaffa mig en bra lägenhet, ett fast jobb och en sexig hunk till pojkvän som bara har ögon för mig, fast det kan ju bli svårt att lova sig själv det... Men jag skulle kunna lova mig en Londonresa, ja kanske till och med en New York-resa. Nyårslöften kanske inte är så dumma trots allt!

Calling Canada

För någon vecka sedan hittade jag min värdsyster i Canada på Facebook. När jag bodde i Canada var vi bästa vänner. Vi hade massa kul tillsammans men jag har inte haft någon kontakt med henne på hur länge som helst. Har bara fått andrahands information från hennes föräldrar.
Men nu fick jag i alla fall kontakt med henne. Hon var och hälsade på sina föräldrar över jul så jag passade på att ringa dem idag. Det var himla kul faktisk och jag blev så sugen på att åka dit (det blir ett förbannat farande hit och dit för min del om jag får som jag vill).

Massor utav minnen dyker upp i huvudet: Hur jag försökte slingra mig ifrån söndagarnas kyrkobesök och hur jag lyckades förstöra bordsbönen hemma hos min arearep två gånger. Att jag var den enda i en fullproppad kyrka på julafton som satt kvar i bänken och inte tog nattvarden till min värdpappas stora förtret (prästen sa: Alla som är döpta och troende, jag är varken eller).
Jag minns när vi blev insnöade under en snöstorm och fick hoppa ut genom förnstret för att gräva fram dörren och när vi fick ledigt från skolan för att det var så kallt så att skolbussarna inte kunde starta.
Jag fick lära mig att en pojkvän är a och o och att hår på benen och under armarna (gud förbjude) är det äckligaste man kan ha. BH ska alla tjejer bära även om de inte har bröst att tala om annars är de slampor och dubbelmoralen frodas även i Canada med många tonårsmödrar som resultat.
Fick även veta att säga shit är lika illa som att säga fuck (jag kom undan med att säga båda i klassrummet utan att åka in till rektorn) och att skyttegravarna under första världskriget var a human smorgasbord för råttorna (engelskan har alltså ett svenskt låneord!).

Så mycket minnen att jag kan skriva en bok, men det är ju inte det jag ska göra nu. Jag avslutar heller för att sjunka djupare ner i sängen och förlora mig i minnenas labyrint.

Juldagen

I år var det en sådan där liten julafton med bara mamman, pappan, SysterYster, Leo och jag. Det känns lite ynkligt jämfört med barndomens jular då vi alltid firade med alla kusiner och rekordet var 17 personer. Men det var ganska lugnt att bara vara vi fyra.
Kalle Anka röstades enhälligt bort medan Karl-Bertil Johnssons julafton som alltid gav upphov till muntra skratt. Favorit är Tyko Johnssons förargade utrop: Jag har närt en kommunist vid min barm!

Trots att vi bara var fyra var det inte färre rätter på julbordet, vilket medförde att juldagen, trots hängivet ätande på julafton, började med en julfrunch bestående av resterande mat. Citronkolan som blev brunbränd istället för ljusgul i grytan plockades upp och avsmakades och blev uppgraderad från mitt lilla sorgebarn till SysterYsters glädjebarn.

Dagen är grå, regnig och slö. Förutom en motvillig runda med Leo och Syster så håller jag mig inne. Juldagen brukar firas ute men jag känner inget större sug av att gå ut. Alla gamla vänner som brukar komma hem till jul håller hus någon annanstan och då tappar juldagen mycket av sin charm. Endast Jessica och Lena är hemma. Vi kommer nog hålla oss här.

Julafton

Så var det julafton. En riktig västkustsjulafton med grå himmel och rå, fuktig luft och inte den minsta tillstymmelse till snö. Men jag är i alla fall hemma och jag njuter.
Granen är pyntad, knäcken kokt, presenterna inslagna och Emma utsövd. Det var verkligen behövligt. Ligger i sängen och myser med Leo. Det pälsiga gamla kräket fyllde 6 år den 22:e december och kan nu räknas som medelålders. Fast det kan man inte tro när man umgås med honom.

Det är så mysigt att få ligga i sin egna säng på sitt egna rum och mysa. Det tycker SysterYster också så det gör vi, med våra bärbara datorer. Nu slipper vi skrika till varandra och springa runt mellan rummen, vi har ju msn. Utveckling, halleluja! Att det sedan bara är 8 steg eller nått mellan våra rum kan man ju bortse ifrån.

I dag ska jag ta ett riktig julbad i badkaret. Åh, vad jag har saknat att ha badkar. Nästa ställe jag flyttar till måste ha ett annars gråter jag. Sedan ska jag göra citronkola, Tinas citronkola. Den brukar gå åt som smör i solsken. Mmmm... Ha en riktig skön jul så hörs vi alldeles säkert snart igen!

Den bästa julklappen!

Sista dagen på jobbet för detta året. Jag firar med kjol och röd slips (fast det inte är tisdag). Försäljningen av mobiler och datorer går som på räls och Hjärtebarnfonden kommer att bli några tusen kronor gladare.
Sista dagen innan jul och det är full rush. Det känns konstigt att säga: God jul, vi ses nästa år! Det är kallt som attan ute och Kokko-Slemma går med bara knän i kylan, men det känns ändå inte som jul. Men frågan är när det någonsin gjorde det så där mitt upp i allting. Det är först dan-före-dan som man verkligen förstår att julen kanske är på gång, när man klär granen och tänder julljusen.

Choklad i all ära men idag fick jag den allra bästa julklappen redan. Jag var på en intervju på Leads och pratade med Tobbe om en administratörsroll. En timme frågor och svar samt utvärderande blickar senare skakade vi hand och jag fick förlängt 3 månader med god chans att få fast anställning och bli en riktig St. Judare. Wooohoooo!!! Tack chefen för att ha serverat allt på ett silverfat och tack Tobbe för att ge mig chansen. Den ska jag ta till vara på!
Så strax efter nyår kommer jag att lämna IT (buhuuu) i hus 5, plan 4 och flytta över till Leads i hus 6, plan 1. Det känns spännande men samtidigt lite tråkigt, fast jag är ju i alla fall kvar på samma företag och det finns ju en fin glasgång som binder samman husen och mig med mina gamla kollegor.
Spännande, spännande. Nya utmaningar, nya vyer. Kanske är jag på väg att lämna transithallen trots allt. I'm ready for take-off!

Årets mest bisarra samtal

För en liten stund sedan fick jag nog det mest bisarra telefonsamtalet någonsin. Ett långt och bisarrt samtal. Jag försöker fortfarande lista ut om det var ett stort skämt eller någon som rekade marknaden eller en fullfjädrad kokkonöt som ringde mig.

- Hej jag heter Stefan, du känner inte mig, men jag känner en vän till dig.

Sedan frågade han mig om jag hade sett ett program om eskortservice och frågade om jag visste vad det var. Han sa att en vännina till mig använder sig av det och har gjort det i ett halvår och tycker att det är jobbigt att inte kunna tala om det med sina vänner. Ok, sa jag. Sedan frågade han vad jag ansåg om det. Jag sa att jag inte riktigt vet vad jag har för åsikt om det angående andra men att jag inte skulle betala för något som jag kan få gratis.

Efter ett tag visade det sig dock att han jobbade som eskort och då tog allt en helt annan vändning. Yeah, right att en tjej skulle be sin eskort ringa till hennes kompisar för att hitta någon hon kunde prata med. Yeah, right att hon skulle lämna ut numrena till sina vänner. Men jag sa inget om det för jag var alldeles för nyfiken på vart det hela skulle bära hän. Efter hundra frågor om vad jag trodde att det kostade och massa rekande om min vänskapskrets och mina kontakter frågade han om jag skulle vilja hjälpa till med att rekrytera kunder. Jag skulle givetvis få betalt för det, kallas inte sånt för koppleri?. (Fan, jag skulle ju bli en kvinnlig hallick!) Jag sa att jag kanske inte var den bästa rekryteraren eftersom jag mest känner killar. Dessutom har jag ju ett heltidsjobb redan.

Han skulle kunna träffa mig och berätta lite och ge mig en oljemassage så att jag skulle veta vad han pratade om. Eller ännu hellre om jag hade en tjejkompis så kunde vi ha en tjejkväll och han skulle kunna komma dit och visa sina färdigheter. Han skulle kunna komma och ge oss massage eller slicka oss mellan benen eller var vi nu önskade. Eh...alright. Så jag fick hans nummer så att jag kunde ringa.

Ärligt alltså, så jävla bisarrt. Han ställde så många frågor och hela tiden gick det runt i huvudet: Är det ett skämt eller är det någon som vill kolla av marknaden? Han var allvarlig hela tiden förutom en enda gång. Han frågade om mina vänner pratade om att de skulle vilja ha en välutrustad man. När jag ställde motfrågan om han och hans kollegor var det kunde han inte låta bli att skratta och säga att ja, det var de. Well, great!

Frågan är hur han fick tag i mitt nummer? Om det bara var på hitta.se så undrar jag hur han visste att jag bor i Stockholm med tanke på att jag fortfarande är skriven i Varberg, vilket är vad som kommer upp överallt. Vem är det som skojar med mig? Eller händer sånt här på riktigt? Hmmmm. Jaja, mycket ska man vara med om...

American Gangster

Såg American Ganster med M igår. Utan att ha någon som helst aning om vad den egentligen handlade om hade jag höga förväntningar på den efter att ha hört hur bra den skulle vara. Jag tyckte att den levde upp till det. Det var inte en spektakulär film men 157 minuter av riktigt bra skådespelarinsatser, bra story och den evige Denzel Washington. Denzel, my man!

American Gangster bygger på den sanna historien om den afro-amerikanske narkotikahandlaren Frank Lucas som under 1970-talet byggde upp ett knarkimperium baserat i Harlem, New York efter att hans mentor och arbetsgivare Bumpy Johnson, Harlems tidigare stora gangsterboss, dör i en hjärtinfarkt. Han inspireras av en stormarknad för hemelektronik och börjar direktimportera rent heroin direkt från tillverkarna i Sydostasien. Genom att hoppa över alla mellanhänder kan han sälja dubbelt så bra heroin hälften så dyrt jämfört med sina konkurrenter, vilket gör att han snart är både större och mäktigare än italienska maffian.

En julsäck choklad

Idag fick jag en julsäck fylld med choklad från vår mobilleverantör i julklapp. Det tycker jag var gentilt. Chefen fick en stor korg med mat i. Hade gärna bytt bort chokladen mot hans läckerheter men å andra sidan har jag massor att bjuda på när folk kommer in till mig för att få hjälp. Chocolate from a chocolate girl. Tack, Engra!

Fortfarande i transithallen

Som den obotliga nattnarcissist jag är så har jag piggnat till så här på småtimmarna och läst gamla blogginlägg skrivna av mig själv. Jag har sett hur tiden har flugit iväg och hur saker som inte borde ha upprepats har upprepats. Jag har också insett att jag sedan den 20 oktober, trots att jag trodde att jag satte mig i ett plan på väg att flyga, fortfarande sitter kvar och väntar på take-off. Väntan blev till och med så lång att jag verkar ha vandrat tillbaka in i den vid detta laget förhatliga transithallen för att sträcka på benen. Varför kommer jag aldrig iväg? Varför cirklar jag bara runt över flygplatsen och landar igen? Jag vill komma härifrån nu! Låt 2008 bli the year when Emma finally får lämna den bloody transithallen!

Lägenhet nu, tack!

Dumma, dumma! Varför ska det vara så förbannat svårt att hitta en vettig lägenhet på ett vettigt ställe och sedan få den? Jag vill ha en NU!
Det är ju skit att man inte tror på tomten, annars hade man kanske kunnat få en utav honom, så snäll som jag har varit på sistone...

Drömkompott

Det fattas i alla fall inte fantasi när det kommer till att planera kul saker. Jag och SysterYster kokar ihop den ena planen trevligare än den andra.
Det hela började med att Mr Cellofan drömde om en New Yorkresa. Jag tog ner honom på jorden och föreslog en gemensam long weekend till London i januari, vill ha något att se fram emot. Den fick SysterYster nys om och planerade in sig själv samt råkade nämna det för Mickelino och kanske var vi fyra. Men det var ju egentligen New York vi ville till och plötsligt planerar jag och Syster en New Yorkresa, men realistiskt sett får den vänta till i vår i alla fall. Då kom jag på att min kära vän Nic håller hus på Fiji och att jag faktiskt väldigt gärna skulle vilja passa på att hälsa på honom innan han drar hem till USA igen. Fiji passar ju utmärkt ihop med Systers surfingplaner och tankarna flyger iväg till andra sidan jordklotet. Instoppade lite här och där i tiden ligger som alltid små, kortare utflykter till både Berlin och Warszawa.
Möjligheterna är oändliga men tiden och pengarna begränsade. Medan vi fortsätter koka ihop en kompott på våra utflyktsdrömmar passar vi på att åtminstone planera in en helt realistisk och direkt genomförbar lyxkväll tillsammans med systrarna Larsson efter nyår. Varför sitta hemma när världen väntar på att bli erövrad?

Isnubbar

Lördag:
Julmys hos systrarna Larsson i Rågsved. Pyssel, knäckkok och hemmagjord äppelglögg. Mozarts kulor blev rullade och chokladdoppade, knäcken otraditionellt strösslad och magar fullproppade utav alla möjliga läckerheter. Ella, Frank och Bing underhöll och brasdvd:n gick varm på tv:n.

När alla de andra hade gått åkte det halvfrysta bubblet fram liksom isnubbeglasen och Jägermeistern och Varbergssystrarna Larsson bjöd Varbergssystrarna Tordenlid på en liten en. Vilket partytrick! Tills vi insåg att glasen hade en tendens att spricka i förlossningsprocessen och hela brickan badade i Jägermeister. Historier utbyttes, skrattsalvor avfyrades och glamorösa planer smiddes. Halvfyra hann klockan slå innan SysterYster och jag steg på nattbuss 195 och kuskade runt i Stockholms ytterområden in mot stan.

Tvådagarsveckor

Tiden går så rasande fort. Jag hinner knappt med. Det känns som om veckorna endast består utav månadagar och fredagar. Oj, redan måndag och ny vecka! Vad skönt, nu är det redan fredag och helg igen. Oj, redan måndag och ny vecka... Det är inte svårt att hålla sig sysslosatt. Jag hinner knappt göra hälften av allt jag vill göra. Jag antar att det är en stor anledning till att jag lider av näst intill kronisk sömnbrist. För hur trött jag än är vill jag inte bara lägga mig ner och sova. Jag har ju så mycket kul jag vill göra. Så jag vallar runt i en dvala och hinner ändå inte med allt jag vill.
Men snart är det julledighet och då ska jag njuta. Ligga kvar i sängen och läsa böcker. Hasa runt i huset och pyssla lite så där lagom. Brottas med hunden och krama mamma. Gå ner till stan och fika med kompisar från förr. Bara lulla runt och vara sådär allmänt overksam. Det ser jag fram emot mer än något annat just nu. Åh, du efterlängtade ledighet!

Prasslig pralinfrukost

Det flödar in stora sidenbandsprydda korgar och presentlådor fyllda med choklad i prassliga, glansiga omslagspapper i regnbågens alla färger till de olika avdelningarna. Det är en fröjd för ögat och för chokladälskare även för gommen. Jag är visserligen en chocolate girl men jag är ingen chokladälskare. Men det ser ju så gott ut att inte ens jag kan låta bli att stoppa ner handen i härligheten och fiska upp ett par praliner. Så min frukost den senaste veckan har bestått av choklad, pepparkakor och någon enstaka grön banan eller clementin. Ok, så mitt leverne har inte gått i sundhetenstecken, men det är ju faktiskt snart jul. Eventuell ångest skjuter jag upp till efter julhelgen. Det vore ju synd att inte njuta av leverantörenas håvor nu när de bjuds. Gratis är gott och snik smakar smask, det vet ju alla.

May God strike me dead!

Som man bäddar får man ligga, eller som man dricker får man lida. Är så löjligt bakfull att det knappt finns på världskartan. Insluten i en tunn slöja av illamående och huvudvärk har jag uteslutit alla slags snabba rörelser. Ordförrådet är näst intill halverat och de kvicka tankarna utdöda. De hjärnceller som inte strök med i gårkvällens drinkorgie ligger avsvimmade och är ändå totalt funktionsodugliga. Men fram till dess att jag vaknade upp idag så var det himla trevligt, det måste jag ju ändå säga.

Julbord med Dell på Grand Hotell:
Tjusigt värre. Jag funderar starkt på att flytta in i en av sviterna. Frågan är bara hur jag skall finansiera mitt boende.
Åt julbordet på verandan, eller vad det kallas. Åh, ljuvliga julbord! Det gick inte av för hackor. Åt så att jag höll på att storkna, men det var väl det som var meningen. Sköljde ner med Grands egna nubbar och avslutade med en fin calvados.
Efter julbordet droppade några av. Vi andra styrde kosan mot baren. Jag och Jenny körde bort ett par herrar från de mjuka, djupa sofforna där vi sedan sjönk ner och lät drinkarna börja flöda in. Där satt vi gott och väl ett par timmar innan ännu ett par droppade av tills vi bara var fyra tappra musketörer som gick vidare till Riche. Det var första gången jag var där. Himla trevligt ställe, eller var det bara för det konstanta flödet av cocktailglas som strömmade till mig?

Men för all lyx och allt frosseri sonar jag idag. Det kanske inte är mer än rätt. Men det är tungt och jag kommer att vara glad när denna dagen är över. Jag ska uppbåda mina sista krafter till att försöka överleva resan hem ifrån jobbet. Väl mött i Stockholmsnatten!

Julbord på Grand!

Idag är jag finklädd för idag vankas det julbord på Grand. Mutjulbord, tack Dell! Såg till att inte proppa mig full under lunchen. Måste ju finnas plats för löjrommen och alla små nubbar. Nu är det bara två timmar kvar. Bara en miljöbreddsutbildning först och sedan.... Mmmm.

Hemlängtan

Nu längtar jag faktiskt hem, hem till Vbg. Hem till min alldeles egna säng i mitt alldeles egna rum. Att ligga nerkrupen i sängen med en bok och Leo. Eller ligga under soffan och glo på tv med hunden. Jag har inte varit hemma sedan jag flyttade hit, dvs 13 juli.
SysterYster längtar också hem. Vi ska hem och mysa tillsammans, klä granen, koka knäck, göra kola och proppa oss fulla utav god mat. Det ska bli så mysigt! Tänk om det kunde komma lite snö också!

Inte blodigt allvar

Jag är verkligen ingen tävlingsmänniska. Jag tycker inte alls om tävlingar särskilt mycket. Den största anledningen till det är att tävlingar har en förmåga att plocka fram de allra sämsta sidorna hos folk. Misstänksamhet, aggresivitet, översitteri, skadeglädje, bitterhet och sura miner. Vad folk kan jaga upp sig över ett spel eller en lek som om det gällde liv och död! Visst vill man göra sitt bästa och visst kan man retas men det måste vara på skoj hela tiden annars är det ju inte roligt.

Idag hade vi på IT en halvdag med föreläsning och en så kallad Stickle bricks-övning. Jag lyckades ofrivilligt bli VD för en av två fabriker som skulle producera olika enheter och leverera till kund. Jag fick chefen i mitt lag. Han monterade seglen. Det gick väl sådär för oss. Ganska bra först. Katastrofalt andra gången och mycket bättre de två sista omgångarna. För det andra laget gick det bättre, men inte supermycket bättre, förutom andra omgången.
Jag hade en viss dam i min grupp som höll på att gå i taket och var bitter över att vi inte gjorde som hon sa. Hon försökte bestämma allt själv fastän jag var VD och hon försökte att tala om vad och hur jag skulle tänka. Men jag tror på demokrati och rådfrågning och att sedan fatta beslut utifrån det. Chefen skrattade när jag försökte överrösta henne och frågade hur det kändes att vara VD när alla pratar och ingen lyssnar.
Sedan gav hon sig på arrangörerna och var jätteupprörd över reglerna med mera och kunde inte släppa det ens när vi åt julbord nere i ljusgården efteråt, årets första. Men det var kul trots allt. Man lär sig mycket helt klart, speciellt om sina medmänniskor.

Spring green CSI

Sitter och tittar på det senaste avsnittet av CSI på min fina vårgröna dator när jag plötsligt ser Warrick Brown plocka upp en bärbar Dell i Spring green, just like my little baby. Åh, min älskling, din kusin har lyckats ta sig ända till Las Vegas och är med i CSI!

Årets julkort

Någon på locum glömde nog tänka efter före och var lite för kreativ för sitt eget bästa. För står det verkligen locum eller står det I "love"... ?

Jul på ingång

När Ingo sa att det bara är två veckor kvar till jul i fredags så skrattade jag glatt och sa:
- Skojare där!
Sedan räknade jag efter och insåg att han inte alls skojade, fick smått panik, stoppade huvudet i sanden och låtsades som om det regnade (eller ja, det regnade ju faktiskt).

Men det har varit svårt att låtsas som om julen inte är i antågande. Fredag var det Idolfinal och julmys hos Anders. Hela lägenheten doftade nybakta pepparkakor och glögg. Årets första skinksmörgås inmundigades med hemmagjord senap och med en sprakande brasa så var julstämningen ett faktum.
Och igår hade vi adventsmys hos SysterYster. Jag och Syster bakade jättefina lussekatter och använde all vår kreativitet för att skapa lussissar i alla möjliga suspekta former. Men när de väl hade jäst och gräddats var det svårt att se något annat än rykande färska, ljuvliga underverk bakade med mycket kärlek. Bänkade framför The Breach med soffbordet uppbullat med julmust, glögg, mandlar och russin, lussekatter och pepparkakor kunde man inte annat än känna att julen trots allt har sina mysiga sidor. Åh, kan man vara något annat än lycklig när det är så mysigt?

Rensat

Idag gav jag mig i kast med mobilskåpet som står på mitt kontor. Jag rev ut allt och vände upp och ner på varenda låda. En salig röra av telecomgrejor täckte golvet och jag fick nästan hjärnstillestånd bara av att se skiten. Tog med mig hela trasselhärvan av laddare, kablar och andra slags sladdar till fredagsfikan och började nysta i en ände medan Ida gav sig i kast med en annan. Fyllde nästan en hel vagn med skrot och installationscd:s. Nu är det så fint i skåpet att jag knappt vill stänga det.

Jag älskar att få rensa ut och slänga. Det finns ingen mer befriande känsla än att göra sig av med gammalt skräp. Jag önskar bara att jag kunde göra likadant med hjärnan och hjärtat lite då och då. Jag tror att det skulle vara bra för hälsan. Men det är svårare med känslor, de har en tendens att krypa in i hjärtväggens skrymslor och rispa med klorna i vävnaderna för att göra sig påminda i tid och otid. Känslor kan man knappt rensa ut, de måste man oftast gömma under ett lager med nya, starkare känslor. Vad händer när det blir fullt?

Kul att drömma lite

Ok, så där rök lägenheten på Kocksgatan innan jag hann blinka. Jag fattade det som att det fanns betänketid tills idag. Men så var uppenbarligen inte fallet. Men det var ju kul att drömma lite och nu behöver jag inte ha ångest över att jag tar en lägenhet med alldeles för hög hyra, dvs till nästa fina lägenhet som jag hittar...

Det var det jag visste!

Jag visste det! Nu är jag kär, kär i lägenheten på Kocksgatan. Men gud den är dyr! Arghhh! Min taskiga förhandlingsförmåga kunde jag knappt visa upp eftersom det kommer att komma andra och tittar på den också. Jag vill att den ska bli min, min, min.
Ringde mamman och pappan för att få lite rådgivning och trodde att de skulle ta ner mig på jorden, men de uppmuntrade det hela istället. Så nu sitter jag här och räknar på det hela och frågar mig oavbrutet, vad är det värt att få bo på Kocksgatan?

Vad är Kocksgatan värd?

Idag ska jag titta på en lägenhet. Jag är redan nervös. Jag är nervös över att jag kommer att vilja ha den så mycket att jag kommer att ruinera mig varje månad. Kanske går det att förhandla ner hyran lite, men med tanke på min svajiga förhandlingsförmåga så kan det ju gå lite hur som helst. Borde skickat dit StorBror. Han lyckas med det mesta. Eller Doris, den lilla blåfisken. Hon är läskig, kan måla in varenda människa i ett hörn och få dem att gå med på nästan vad som helst. Men nu är jag själv och jag vill ha den!

Hur mycket är det värt att få bo i en egen lägenhet mitt på Söder? Hur mycket kan jag försaka av andra saker för att få bo där? Jag bor ju redan på Söder mycket, mycket billigare fast i någon annans vardagsrum. Det blir kanske till att blanda till drinkarna hemma innan jag går ut från och med årsskiftet...

Självbedrägeri

Never underestimate the power of denial!

Varför sysslar man med självbedrägeri? Hur kan man komma på tanken att lura sig själv så grundligt? Hur kan man ens lyckas lura sig själv? Eller så är det kanske det man inte har lyckats med så bra när man märker att man faktiskt börjar känna sig lite olycklig.

Det är då jag måste be om en riktig käftsmäll. En rak höger som får mig att vakna upp. Delas den inte ut frivilligt provocerar jag fram den. Pang på bara så det svider till ordentligt. Sedan går jag runt och förbannar mig själv en stund för min egna patetiska enfald. Efter det är det bara att läsa en underhållande bok som Dumpa honom! Han vill faktiskt inte ha dig, skratta åt eländet och lova sig själv dyrt och heligt att man faktiskt inte ska göra om samma misstag utan gå vidare. Det finns en gräns för hur dum man får vara och när den är passerad så är det inte ens charmigt. Jag är helt klart dum ibland, men jag skulle gärna vilja vara charmig också...

2 rättesnören

Två rättesnören som jag bara måste lära mig att leva efter:

1. Slösa inte på godiset!
2. Släng inte pärlor åt svinen.

Grodprinsar

Hur många grodor skall man behöva pussa innan man hittar en prins?

Om man pussar för många grodor finns det risk för att man själv blir en groda då?

Hur många gånger måste man pussa en groda för att vara säker på att man inte missar en prins?

Vad är det som gör att man bedrar sig själv och tror att grodan kan bli en prins när man klart och tydligt hör en groda kväka istället för en prins lovsjunga ens ljuva uppenbarelse?

Om man har ätit grodlår, kan man ha blivit straffad till ett liv utan en grodprins då? Jag syndade i Lyon sommaren 2002, kan sådana brott preskriberas?

Måste man egentligen pussa några grodor över huvudtaget eller kan man ha turen att stöta på en prins som aldrig varit en groda?

Grodor är söta men nu vill jag ha en prins!