När vettet försvann

Jag hade goda intentioner igår att gå hem och plantera mina blommor och göra en cheese cake med vit choklad till fredagsfikan och vara nöjd med mutlunchen jag smaskat i mig på Noors slott. Men jag hann bara ta mig till parkeringen med min halva blomsterrabatt innan den planen utan svårigheter sköts i sank och jag blev övertalad att följa med på leverantörsfest på Enskede gårds värdshus. Så jag stuvade in blommorna i Svanens bil och hängde på Jenny, Anna och Ida.

Fastän jag har varit med länge så blir jag lika förvånad varje gång över hur man lyckas förtränga saker som att man ska gå till jobbet varje vardag (även om det är fest mitt i veckan), att man kommer att må skit och förbanna sig själv om man dricker för mycket och att man fattar jäkligt korkade beslut när man är full. Som att efter att man har slurkat i sig en drink och en hel flaska vin toppa det hela med tre stycken shots (6:or), då kan man lika gärna hälsa hem.
Först förvann en iväg (utan jacka, och gick vilse i skogen på vägen till T-banan fick jag höra dagen efter). Sedan försvann två till (med varsin solstol...) och jag har ett vagt minne att vi sa hejdå till varandra. Inte förrän ett bra tag senare slog det mig att jag var kvar själv och att det nog var dags att gå hem. Och det var verkligen dags att gå hem. En vänlig Leo hämtade vatten till mig och ringde en taxi. På vägen hem gick all koncentration åt till att inte tappa bort mig själv i taxin. Att jag ens kom ur sängen och lyckades ta mig till jobbet på morgonen efter är nästan en smärre bragd, men vad hade jag för val? Man mår oftast som man förtjänar dagen efter.