Bedövad

Jag krävde ett svar, och jag fick ett svar. Jag känner mig bedövad, whacked on the head, som Mannen så vist sa. Inte för att det var direkt oväntat, men ändå inte särskilt upplyftande. Först ville jag gråta, tårarna steg i ögonen. Men sedan kände jag mig mest tom och bedövad. 7 månader på ännu ett dödfött projekt. Om inte annat så borde jag slå mig själv jävligt hårt i skallen så att jag lär mig någon gång. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?! Inget, jag är ju en blåbärspaj och det är inget fel på blåbärspajen. You can't blame the blueberry pie...

Jag borde verkligen sova. Det kommer ju inte direkt bli bättre av att jag håller mig vaken halva natten och går som i dvala och inte sköter mitt jobb imorgon.

Jag måste sluta plåga mig med tankar som inte leder någon vart. Som: Han kommer att ångra sig! Tänk om han ångrar sig? Vad gör jag då?

Gunilla sa: Försent ska syndaren vakna.

Ske din vilja. Godnatt!