You can't blame the blueberry pie

Jag fattar inte vad det är som är så svårt. Jag tror att jag lär mig men hamnar hela tiden i samma fälla. Vad är problemet? Är det mig det är fel på eller är det hela det samhälle som jag lever i? Jag undrar om och om igen vad exakt det är jag ska lära mig av situationen. Jag tänker och grunnar och analyserar och tror mig så småningom ha löst gåtan, att jag har förstått läxan. Och ändå står jag där sedan och undra hur allt kan ha gått så fel. Och det värsta är att jag känner mig totalförvirrad. Jag känner mig helt jävla clue less. Jag vet inte om jag tänker för mycket, tänker för lite, lyssnar för mycket på andra eller alldeles för lite. Jag är så totalförvirrad till slut att jag varken vet in eller ut. Och jag kan inte undgå att undra om det är något fel på mig.

Men förra lördagen såg jag My blueberry nights av Wong Kar Wai och jag tog till mig liknelsen med blåbärspajen med värme. Kaféägaren i filmen har alltid en hel blåbärspaj kvar i slutet av varje kväll och en tjej undrar vad det är för fel på den. Han svarar att det inte är något fel på den alls. "You can't blame the blueberry pie". Man inte kan skylla blåbärspajen för att den inte tar slut/blir vald.
När tjejen kommer tillbaka ett år senare frågar hon om han fortfarande gör blåbärspaj. Han svarar: Ja, ifall någon som du kommer förbi och vill ha en bit.
Där är svaret på min fråga och även svaret på frågan om det är någon idé att fortsätta hoppas.