Shinobi no mono

Spruckna speglingar

noreply@blogger.com (Shinobi girl) — Fri, 13 Feb 2009 17:02:00 +0000

Det är konstigt hur kärlek fungerar. Att kärlek kan vara ensidig och smärtsam. Att längtan kan få en att slänga 3 månaders hårt arbete av förträngning i sjön, strunta blankt i alla röda varningslampor för att få leva i en låtsas värld en natt. En värld där man är älskad, saknad, efterlängtad och åtrådd. Bara för att vakna upp till den bistra verkligheten. Att man som straff har skickats direkt till fängelset utan att passera GÅ och får börja om från början. Att allt som var vackert och skimrande i natten, ter sig glanslöst och halvsjaskigt i det bleka ljuset dagen efter. Att det man hoppades var äkta bara var en sprucken spegling av sina egna känslor hos den andra. Och man tittar på sig själv, skådar långt in i sitt innersta och undrar vad det är som fattas. Fast man vet att det inte tjänar något till. Och man undrar förtvivlat hur lång tid det egentligen kommer att ta för att verkligen, verkligen ta steget där ifrån, en gång för alla.

Myten om killar

noreply@blogger.com (Shinobi girl) — Thu, 08 Jan 2009 22:21:00 +0000

Vem är det som har kokat ihop den fullständigt felaktiga myten om att killar är raka och tjejer luddiga? Och hur i hela fridens namn har den lyckats få fäste och blivit så långlivad och allmänt accepterad? Det är ju totalt jävla skitsnack! Killar är inte ett dugg raka. De är fega mesar som inte vågar stå för vad de vill och inte vill. Sedan skyller de på att de vill vara artiga.

Jag frågade ett par kollegor idag (manliga), vad de skulle svara på ett sms från en tjej de har träffat en gång om hon skickade ett sms när de var upptagna och frågade om de ville komma över (alltså inte båda två):

1. Om de var intresserade
2. Om de var halvintresserade
3. Om de inte alls var intresserade

1. Säga att de gärna skulle ses ... (och ange en bestämd dag).
2. Säga att de gärna skulle ses någon gång nästa vecka typ.
3. Säga: Vi ses/hörs. (och sedan aldrig höra av sig)

Varför i hela fridens namn säger man att man skall ses/höras om man inte har lust att ses/höras? Då går ju den stackars människan och hoppas. Är det verkligen schysstare än att hellre på ett snyggt sätt säga man inte vill träffas mer? Eller åtminstone inte ge någon öppning alls.
En del kanske tycker att det är ett tydligt svar om man bara kan koderna. Men hur fan ska man kunna koderna? Ibland betyder det ju att man faktiskt kommer att höras, ibland att man kanske kommer att höras och ibland betyder det: Stick och brinn and leave me the fuck alone!

Jag avskyr det. Det här ständiga gissandet. Jag får sms ibland som jag försöker tyda men jag har ingen aning vad jag kan förvänta mig. Inte ens med experthjälp kan jag få fram ett entydigt svar. Jag har haft kompisar som har fått luddiga sms som man faktiskt kan tyda men som ändå är uttryckt på ett sådant sätt att man inte förstod riktigt varför de inte skrev det rakt på sak istället.
Det kanske är meningen att lämna dörrar öppna ut i fall att. Eller så betyder det att de är förbannat fega, att de spelar svårflirtade, att de har svårt att uttrycka sig eller tror sig vara Oraklet i Delfi som svarar i gåtor. Men vem fan vet säkert? Beats me. Jag antar att den enda vettiga strategin är att inte försöka tyda skiten alls utan bara se vad som kommer sedan. Man lär ju märka det förr eller senare. Jag förstår bara inte varför det är så svårt för folk att bara säga vad de vill ha sagt på ett bra sätt utan att kräma på med massa skit som de ändå inte menar. Kanske är det jag som saknar stil. Jag tror jag helt enkelt är för otålig för att spela spel allt för länge. Är du inte intresserad så ge mig ett ärligt nej tack och låt mig få gå vidare med mitt liv istället för att mesa runt och ge dubbeltydiga svar.

Förhållanden och sex

noreply@blogger.com (Shinobi girl) — Wed, 07 Jan 2009 21:17:00 +0000

Det är konstigt att förhållanden och sex aldrig slutar att vara ett fascinerande samtalsämne. Eller så är det för att det är så grundläggande för vår existens, att det berör alla, som gör att det är så gott som outtömligt. Och för att vi lyckas att snärja in oss i det något kopiöst.

Det är fascinerande hur mycket energi det slukar att drömma om, tänka på, hitta och uppnå, försöka reda ut, förstå sig på, älta, ta sig ur och glömma. Vi har hållt på och kämpa sedan vi var tonåringar men det känns aldrig som om det blir lättare att förstå sig på för det. Runt, runt i cirklar går vi. När skall vi äntligen bryta oss ur och bara vara? Låta det få vara bra.

Föhållanden och sex är livsgåtor likt meningen med livet. Vi kan fundera över det och prata oss sönder och samman, men kommer vi någonsin att komma fram till ett svar, en sanning? Vi spenderar timmar och åter timmar att diskutera det men allt vi kommer fram till är temporära lösningar. Svar som verkar vettigt just då men som senare kan förkastas utan en andra eftertanke och som överhuvudtaget inte passar in i ett liknande sammanhang några dagar senare.

Varför bryr vi oss ens om att älta och försöka förstå? Är det fel eller är det rätt? Spelar det över huvudtaget någon roll när vi ändå inte kommer fram till något? Är det slöseri med tid och energi att fundera så mycket på det eller är det känslokallt att låta bli?

Att jobba på sina brister

noreply@blogger.com (Shinobi girl) — Sun, 04 Jan 2009 22:59:00 +0000

Det är sjukt svårt att ändra på sig själv, ändra beteende och tankar. De sitter så djupt rotade. Jag undrar hur lång tid det tar att ändra dem om man medvetet och aktivt jobbar med det? Det måste ju gå att ändra utan att man skall behöva isolera sig på någon avlägsen plats i Tibet. Fast ibland känns det som om det vore det enda sättet för att inte glömma av vad det är man ska fokusera på istället för att rusa iväg och göra och tänka på precis samma sätt som man alltid har gjort.

Det är jobbigt att lurpassa på sig själv hela tiden. Man måste koncentrera sig och ha tålamod. Det sistnämnda är ju inte direkt en styrka hos mig. Det är smärtsamt att vara så medveten om sina brister... Och det är jobbigt att titta sina svagheter i vitögat och härda ut. Jag vet att chansen att göra något åt dem är tusen gånger större när man är medveten om dem och jag vet att det är värt all tid det tar att jobba med dem. Men ibland så är det så tålamodsprövande och känns så omöjligt att jag hellre bara vill vara glad just nu och här och skita i vad konsekvenserna blir. Men jag vet ju att de inte blir bra, så jag antar att jag fortsätter att kämpa på. With a little help from my friends...

Fördriva tid

noreply@blogger.com (Shinobi girl) — Sun, 04 Jan 2009 08:48:00 +0000

Det är så förbaskat tråkigt att vara sjuk. Så evinnerligt tråkigt. Inte nog med att man mår som en skruttig, gammal borstbindarkärring, man bör hålla sig hemma i sängen också. Så hur fördriver man tiden på bästa sätt?

True Blood har hållt mig sällskap i tre dagar. Älskar introt, var inte särskilt imponerad av första avsnittet men den tog sig. Ja, den tog sig verkligen! Så nu sitter jag och önskar att jag inte hade hastat mig igenom alla avsnitt så snabbt. För vem ska hålla mig sällskap nu? Men snart börjat ju Lost igen. Bara en månads väntan till och sedan bär det av...

Bytte även ut min soffa mot en annan för en filmkväll med J. Märkte efter ett tag att jag hela tiden satt och väntade på att Daniel Craig skulle få huggtänder och bita någon. Snacka om att vara lättpåverkad...

Idag har jag faktiskt gjort någon riktig nytta för första gången på evigheter. Har storstädat och tvättat. Men med tanke på den grandeur som min våning ståtar med så hann jag inte med köket och min enorma hall... Men ändå, jag fick ju gjort en del i alla fall. Att ligga på alla fyra och torka golvet med en liten disktrasa tar längre tid än man tror. Men det är lika tråkigt som man föreställer sig. Ohyggligt!
Egentligen förstår jag inte varför det tar så emot att städa? Jag tycker ju om att ha rent och snyggt runt omkring mig. Undra hur många som faktiskt gillar att städa? Ibland är det tolerabelt, men jag önskar att jag verkligen hade tyckt att det var kul. Tycker pedanter om att städa? Eller är det bara en tvångsgrej?

Antar att jag borde fördriva tiden med att sova lite idag. Jag ska ju faktiskt upp och jobba imorgon, vilket känns något bisarrt.

Matchmaker- Emma

noreply@blogger.com (Shinobi girl) — Sun, 04 Jan 2009 08:15:00 +0000

Som jag hade hoppats så har jag äntligen lyckats att hitta en riktigt trevlig kille till JennyPenny och dessutom lyckats sälja in honom. Jag har även lyckats hitta en riktigt trevlig tjej till A och även där sålt in henne. Jag har lyckats med konststycket att matcha ihop två av mina närmsta vänner här i Stockholm och det på självaste nyårsafton! Kan året börja bättre för dem?! Det är underbart och jag är så himla glad! De är så himla söta och verkligen väl värda varandra. Jag hoppas att det blir något riktigt, något som håller. För hur blir det annars? Jag kommer att hamna mitt emellan. Och redan nu? Vad händer med mig? Det är ju de som jag kanske umgås med allra mest. Kommer de att ha tid för mig? Jag och JennyPenny skulle ju ut och resa... Men så underbara som de är så får jag säkert fortfarande hänga med på ett hörne. Men jag vill ju inte direkt vara femte hjulet alltid.
Jag är inte särskilt stolt över den lilla egoistiska djävulen i mig som målar fan på väggen, men han kryper fram ibland och viskar saker i mitt öra för att oroa mig. Men jag kan ju välja att se det positivt. Jag, om någon, borde ju få en hedersplats på bröllopet i alla fall! Och bröllop är de alldeles för få av i min bekantskapskrets.

Nej, jag oroar mig inte allt för mycket. När JennyPenny var upptagen igår så skickade hon hit en rastlös A att sällskapa mig. Så vi kurerade oss med några glas whiskey framför Delikatessen och sedan roade vi oss med att skrika i soffan till semifinalen i juniorhockey-vm, Sverige-Slovakien. A hjälpte till bäst han kunde genom att slänga sig hit och dit i soffan... Och det hjälpte! Sverige sopade mattan med dem i sista perioden och gick som segrare ur striden.

2009 - here I come!

noreply@blogger.com (Shinobi girl) — Thu, 01 Jan 2009 15:03:00 +0000

När jag vaknade var det svårt att förstå hur nyårsaftonen skulle kunna bli en riktig hit. Vaknade och kände mig skabbigare än dagen innan. Hade helst bara stannat i sängen, men jag masade mig upp och åkte in till stan och gjorde de sista inköpen. Efter det åkte jag hem till Anders och hjälpte honom att dekorera en stund innan jag tog mig hem för att göra mig i ordning och fixa våra matdelar tillsammans med JennyPenny och Crona.

Strax före 18:00 var vi på plats. Jag med huvudvärk, ledont, snorig näsa och hosta. Sköljde ner två alvedon med första drinken och någon timma senare kändes allt mycket bättre! Vi var 20 vid bordet och senare kom det till fler. Det var himla trevligt! Och ingen kan ha varit gladare än jag (JennyPenny och Ella kanske var lika glada...) när klockan slog tolv och fyverkerierna brakade loss. Då lämnade jag all skit och steg in i det nya året med ett stort leende på läpparna.
Och det leendet stannade kvar resten av natten. Möjligtvis något mer ansträngt när Ekan var extremt på och alldeles för full för att fatta att han skulle lämna mig i fred tills Ella fräste till ordentligt och han blev hembogserad. Jag log på morgonen när jag vaknade, onykter i min fina klänning och ihoprullade i en soffa mitt över gatan från festen, av att någon snarkade mig i örat. Jag log när jag tog på mig ytterkläderna och smög där ifrån och vandrade bort mot tunnelbanan i den soliga vinterkylan för att åka hem och somna om i min egna säng.

Detta kommer att bli ett underbart år, mitt år! 2009 - here I come!

Mr Darcy

noreply@blogger.com (Shinobi girl) — Tue, 30 Dec 2008 22:00:00 +0000

Efter att egot och förnuftet hade sin vilda brottningsmatch i huvudet på mig, mitt under brinnande huvudvärk, började jag även känna av en välbekant värk i mina leder. Dessutom kliar det mer och mer i mina hals och näsan kläggar igen. Vi kommer vara en skara skruttiga sjuklingar kring nyårsmiddagen.

I alla fall roade jag mig med att bädda ner mig i soffan och dra igenom samtliga avsnitt av BBCs Stolthet och fördom och drömma mig bort i ett skimmer av rosa. För även om jag fortfarande anser att en del har en alldeles för romantiserad bild av kärlek så kan det ibland vara upplyftande att se att det i alla fall på film finns sådan kärlek. Speciellt när den inte är sötsliskigt amerikansk, utan handlar om en tjej med skinn på näsan. Och vem önskar inte sin egna Mr Darcy?

Tänk att faktiskt få bli uppvaktad på riktigt. Av någon som verkligen vill och som verkligen längtar (utan att det är någon psykostalker). Det känns som en evighet sist. Det finns ingen finess längre, det finns bara förvirring. Ensamma, vilsna människor som söker tillfällig närhet. Som letar utan att veta vad de letar efter. Som vill ha kärlek men själva inte kan ge någon eftersom de inte är hemma i sig själva.

Var är min Mr Darcy? Min stiliga, rika Mr Darcy som säger till mig:
"... I ardently admire and love you".
I will settle for no less then him! Nu får det vara slut på alla klåpare som inte vet vad de vill. Det får vara slut på brottningsmatcherna i huvudet. Vad slåss de över? En kille som inte vill ha mig. Skärpning Emma!

Den andra rösten

noreply@blogger.com (Shinobi girl) — Tue, 30 Dec 2008 17:01:00 +0000

Om man kan resonera med sig själv, brottas med sig själv mentalt, borde det inte i så fall betyda att man har mer än ett medvetande i sig? För vilka är det annars som bråkar? Om man har det, hur långt eller kanske snarare hur nära ligger det i så fall till hands att man börjar höra röster i huvudet som talar om för en att göra massa konstiga saker?
Och det är nu den hemska sanningen går upp för mig, jag hör ju redan en röst i mitt huvud som vill få mig att göra konstiga saker. Jag höll på att brottas med den i en halvtimme innan jag lyckades sansa mig och lät bli. Betyder det att jag är ett psykfall och borde spärras in? Hör alla konstiga saker i huvudet? Alltså, jag tror ju inte att det är en alien eller en annan entitet som pratar i mitt huvud, jag förstår ju att det är en del av mig. Men hur kan en del av mig vilja hitta på saker som bara förstör för mig, och alltså sig själv? Borde det inte ligga i hela mitt intresse att göra saker som få mig att må bra?
En del skulle kanske säga att det är hjärtat som pratar, jag tror snarare att det är mitt ego som inte kan acceptera sig vara bortvald. Men vem är då den andra rösten som säger:
"Nej, nej! Gör det inte, du kommer att ångra dig!"
Är det förnuftet? Om ja, finns det ytterligare någon mer där inne? Om nej, vem är det då?

Krusningar på ytan

noreply@blogger.com (Shinobi girl) — Mon, 29 Dec 2008 21:50:00 +0000

Ibland undrar jag vad sakerna vi väljer att göra har för betydelse. En dag får en oväntad vändning för något oplanerat, oförutsätt händer. En situation uppstår och jag gör ett val, ett kanske mindre aktivt val, men ändå ett val. Vad har det för betydelse i det långa loppet? Har det någon över huvudtaget, eller är det bara krusningar på ytan? Får allt man gör konsekvenser eller rinner en del bara omärkligt ut i sanden?

Konungen kröns i TV4

noreply@blogger.com (Shinobi girl) — Mon, 29 Dec 2008 09:56:00 +0000

Efter en natt av djup förtvivlan och förvirring över var konungen har tagit vägen har jag nu fått tips om att han inte är hopplöst försvunnen ute i vildmarken. Det ser snarare ut som om TV4 har hunnit före TV3 när det gäller att köpa rättigheterna till kröningen av konungen av Gondor. Varför vet man inte så noga men nu behöver vi inte längre gå i ovisshet. Sagan om konungens återkomst visas i TV4 på fredag den 2 januari klockan 19:30. Yippie!

Va' B TV3!

noreply@blogger.com (Shinobi girl) — Sun, 28 Dec 2008 23:28:00 +0000

Men hallå?! Igår visade TV3 Sagan om ringen - Härskar ringen och idag visades Sagan om de två tornen. Men Sagan om konungens återkomst visas... eh, inte. Va' B TV3! Inte imorgon, inte på tisdag, inte alls i veckan och inte till helgen. Och visst, jag har redan sett dem allihop innan och ja, man kan gå och hyra den sista. Men ändå. Det är helt fel att bara visa två delar ur en triologi. Så fel, så ofullständigt, så skevt och ytterst irriterande! Vad hände? Tog pengarna slut? Kanske mer tur än skicklighet att de lyckades visa de två första delarna och inte de två sista. Fast vad är skillnaden? Man kunde ju ha hyrt den första eller ha antagits ha sett den sedan innan också. Skärpning!

The Duchess

noreply@blogger.com (Shinobi girl) — Sun, 28 Dec 2008 20:16:00 +0000

Jag har precis sett The Duchess tillsammans med Crona. Egentligen skulle vi ha sett Rachel getting married men den var slutsåld så vi tog vårt andra hands val. Det var inget dåligt val. Mycket välspelad och egentligen otroligt deprimerande och sorglig. Det handlar om oerhört olyckliga människor i samhällets toppskickt som tvingas underkasta sig de sociala reglerna och leva ett allt annat än tillfredställande liv. Utan svårigheter drar man lätt paralleller till prinsessan Diana och prins Charles.

Jag sitter med blandade känslor om kärlek och lycka och vet inte riktigt hur jag ska reda ut det för mig. Vi är lyckligt lottade att leva i ett samhälle där valet av partner är fritt och där vi är fria att lämna utan skam. Och ändå är det så svårt att hitta kärlek. Eller har vi helt fel inställning? Är det den ständiga jakten efter den perfekta som förstör? Börjar vi sökandet på fel ställe? Kanske måste vi inse att vi är hela utan en romantisk kärlek. Men vad exakt betyder det?

Jag tror att alla amerikanska romantiska filmer som vi blir matade med dagligen föder en osund inställning till kärlek. Om vi inte blir slagna av blixten och trippar fram på rosa moln och svävar runt bland harpaspelande änglar så är det inte riktig kärlek. Då är det inget värt. Men samtidigt vore det fel att bara ge upp och nöja sig med något som inte känns rätt bara för att slippa vara ensamma. Var går gränsen? När är bra tillräckligt bra?

Jakten på något bättre

noreply@blogger.com (Shinobi girl) — Sun, 28 Dec 2008 11:00:00 +0000

Jag vet vad som är fel på vårt samhälle. Det är den eviga jakten på något bättre. Vi har för många valmöjligheter och istället för att känna frihet i att kunna välja är vi fast i ett evigt jagande efter det perfekta. Tänk om vi har valt fel! Det genomsyrar allt vi gör från att välja våra relationer, våra jobb och vilka fester vi skall gå på. Nyår är ett strålande exempel. Det är snudd på omöjligt att planera en nyårsfest för folk väntar in i det sista med att bestämma sig. Varför? Jo, det kan ju dyka upp något roligare. Vad är det för jävla stil?!
Eller titta på det konstanta dejtandet i Stockholm. Alla vill ha men ingen vill binda sig för tänk om det kommer någon bättre... Det är klart att man inte ska nöja sig med vad eller vem som helst. Men det måste ju få finnas gränser. Om man aldrig ger det en riktig chans utan hela tiden söker efter något bättre, hur ska man då kunna se det man har för vad det verkligen är?
Jag tror att mycket skulle kunna visa sig vara superbra om folk bara såg till att bestämma sig och vara närvarande i det de gjorde även mentalt. Att befinna sig där. Att njuta av det som är.

Mitt inre pladdermonster

noreply@blogger.com (Shinobi girl) — Sat, 27 Dec 2008 23:42:00 +0000

Har du lagt märke till din inre monolog? Den där rösten i ditt huvud som bara mal på hela tiden. Antagligen är du så van vid den att du inte tänker på den, men försök att sitta tyst och stilla utan att tänka på något så märker du genast vad det är jag menar.
Oftast så är den väl bara där och gör till synes ingen märkbar skada, men ibland drar den runt mig i sådana meningslösa harranger av skitsnack att jag håller på att bli galen. För jag har ännu inte lärt mig hur jag skall kunna stänga av skiten. Och det är kanske det som är det läskigaste av allt. Jag har ingen kontroll över mina egna tankar. Det är som om jag har blivit besatt av ett monster som har tagit kontrollen och får mig att tänka och känna saker som jag inte vill utsättas för.
Det enda sättet nu är att försöka överrösta monstret med yttre stimulu såsom film, musik eller panikartat ringa runt till kompisar för att få hjälp med att överrösta monstret temporärt.

Hur har det blivit så fel, att en vital del av mig till stor del motverkar mig, och alltså även sig själv? Ibland går min hjärna på högvarv när jag verkligen önskar att den bara gick i dvala och höll käft. Istället producerar den massa dravel som i bästa fall inte tar mig någonstans och i värsta fall ger mig ångest och gör mig deprimerad. Den skapar problem som den sedan försöker lösa, problem som inte behöver finnas och om de skulle finnas ändå inte går att lösas av mig. Jag måste lära mig att få tyst på monstret och hitta stillheten och balansen i mig själv. Det är ett av mina största och viktigaste mål år 2009.

Balans

noreply@blogger.com (Shinobi girl) — Sat, 27 Dec 2008 17:54:00 +0000

Halvdöv och söndertuggad sitter jag åter i min säng i Stockholm och förundras över tystnaden. Det var en lång bilfärd tillsammans med Anna och Anders från västkusten, ett misslyckat matstopp på en sjaskig vägkrog eftersom Gyllene Uttern, som vi SÅÅÅÅ hade sett fram emot att äntligen få besöka, var stängd.
Har förgäves försökt hitta någon att gå ut och ta ett glas med men det verkar som om ingen har lyckats ta sig hit efter julen (förutom alla flera hundratusen andra som bor här som Mandel käckt kommenterade mitt självömkande konstaterande). Så jag får väl sitta hemma och filsosofera och försöka komma underfund med livet och tillvaron istället.

Den sista tiden är det mycket sådana där böcker som gäller. Böcker om att hitta balans i tillvaron. Att hitta lugnet på djupet så att alla krusningar och vågor inte blir mer än just krusningar och vågor på ytan. Jag måste hitta en jämnvikt, ett stabilt grundtillstånd. Jag undrar vart det tog vägen. Sedan jag flyttade till Stockholm så är det som om min grund sköts i sank och hela jag står och vacklar utan riktig stabilitet. Men jag har ett mål och jag har en plan. Jag ska ta tillfället i akt och mura ordentligt så att jag sitter tryggt när stormarna drar runt utanför knuten.

God jul med hela familjen

noreply@blogger.com (Shinobi girl) — Wed, 24 Dec 2008 00:20:00 +0000

Är hemma i Vbg sedan i lördags eftermiddag efter en tågtur ner ifrån El Stockistjokis och en lunch med Jon i julruschen i Gbg.
StorBror med familj, dvs fru och 4 barn var redan på plats när jag och SysterYster kom ner. Så här är är det mycket liv och rörelse och en hel del barnskrik. Och då menar jag SKRIK verkligen. Ajaj! Jag är inte riktigt van vid de höga decibeltalen och i den omfattningen. Emellanåt är jag och SysterYster tvugna att fly upp på vinden för att få lite lugn och ro så att vi inte tappar vettet totalt. Speciellt när de båda yngsta sätter igång samtidigt. Att stoppa in huvudet i en kyrkklocka när den går i gång hade varit som balsam för öronen i jämförelse...

Och lillvalpen är supersöt och luktar så där mysigt valpigt! Hon gillar att dra mig i håret och slicka mig överallt i ansiktet och bita i min näsa och i mina händer. Ibland leker hon med Leo, de är jättesöta tillsammans. Men jag fattar inte att han orkar med henne. Hon hoppar runt på honom och biter med sina sylvassa tänder, klättrar, hänger och drar och ger sig aldrig! Tur att han är en fånig hund som tycker att sådant är kul.

Jag har slagit in alla mina julklappar idag. De blev jättefina. Som vanlig är de nog finare utan på än inuti... Typiskt mig att ringa runt till alla och säga att jag vill att vi håller nere på julklapparna och sedan går jag och köper på mig massor ändå. Men det är så kul att slå in fina paket...

God jul på er allihopa önskar jag (medan regnet smattrar mot rutan...)!

Ojulig första dag

noreply@blogger.com (Shinobi girl) — Sat, 20 Dec 2008 07:16:00 +0000

Galet att man går upp klockan 07:15 första dagen på "jullovet", dessutom för att diska en skaplig kulle av disk. Men den som spar, den har... Nu är det i alla fall rent.
Ska åka om en timme och innan dess måste jag packa och hämta ut biljetten. Antar att jag inte borde sitta här och skriva men jag kunde inte låta bli.

Det känns så ojuligt. Ingen snö, inte för att det är särskilt ovanligt, en ouppackad, genomskinlig ask med julgranskulor på hyllan och ett par amaryllisar and that's it. Som vanligt har jag inte skickat några julkort ännu fast jag har gjort jättefina. Men de kan ju fortfarande hinna fram. Kanske blir det mer julstämning hemma i Vbg. Julstök kommer det i vilket fall bli med fyra barn, två hundar varav en extremt fånig och en valp och så givetvis SysterYster. Jag inser att det inte kommer att bli en jul då man vilar upp sig. Men det får jag väl ta igen när jag kommer hit upp igen i mellandagarna.

Nej, nu gäller det att sno på!

Spikmattan - min nya tröst och snuttefilt?

noreply@blogger.com (Shinobi girl) — Thu, 18 Dec 2008 21:51:00 +0000

Vilken dag! Den började med att jag vaknade med fruktansvärd magsmärta. Hela solarplexus var som en stenhård, ömmande punkt. Magsyra upp i halsen. Tryckte i mig en Omeprazol och låg kvar. Klockan 07:10 kom det ett jobbsms ifrån chefen. Herregud! Har han inget bättre för sig på morgonen som att vakna, klia sig yrvaket på pungen och dricka kaffe? Bara för att han inte kan släppa jobbet när han har åkt där ifrån behöver väl inte jag bli påmind...?

Åkte till IKEA för att äta lunch så att MangeBange kunde köpa till några extra kulor... Upptäckte till vår fasa och besvikelse att de har slutat sälja pannkakor! Och jag som hade siktat in mig på det som snällmat för magen. Fick äta laxpanna istället. Var helt snurrig i skallen och höll på att trilla av stolen.

Någon gång efter lunch släppte värken lite och jag fick faktiskt en hel del gjort. Sedan var det bullar uppe hos IT. Sedan en halv jättehallonmuffins och tårta hos oss. Superbra mat för en störd mage och ett jättebra mellanmål inför träningen... not.

Efter träningen blev det sashimi och gyoza. Mmmm... Väl hemma upptäckte jag att jag hade fått ett mail från M som fick mig ur balans. Sedan ringde de ifrån sushirestaurangen och sa att jag hade glömt plånboken där och samtidigt kom jag på att jag hade glömt att lämna filmen som redan är 3 dagar sen till videobutiken. On top of that brottas jag med ett moraliskt dilemma. Efter att ha beklagat mig lite och bett pålitliga (någorlunda iaf :)...) vänner om råd beslutade jag mig för att 15 minuter på spikmattan skulle göra susen och få mig på andra tankar.

Det är en märklig känsla. Det är klart att det gör lite ont alldeles i början, men inte så farligt om man ligger på rygg. Jag provade att ligga lite på mage igår. Men det gjorde jätteont! Så det lade jag av med ganska så omedelbart. Men på rygg är det faktiskt skönt att ligga på den. Jag kände hur jag nästa meddetsamma började slappna av i käkarna. Man borde ju bli helt superspänd med tanke på att man har 6000 taggar som borrar sig in i skinnet på en. Men icke. Bra mot och för massor av saker. Sänker blodtrycket, förbättrar metabolismen, ökar mängden endorfiner, bra för att motverka att man gnislar tänder bland massor av andra saker... Säkert bra mot hjärtevärk också. Inte trodde jag väl att det skulle bli en spikmatta som skulle trösta knyttet...

Den hela människan

noreply@blogger.com (Shinobi girl) — Wed, 17 Dec 2008 22:38:00 +0000

Jag vill bli hel, jag skall bli hel! Om det så krävs drastiska åtgärder så skall jag komma dit. Just nu känner jag för att åka på ett retreat och gå på Yogaklasser, hasa runt i tofflor, läsa utvecklande böcker, filosofera och äta nyttig mat. Helst skulle jag vilja fara i väg ut på landet eller till havet och bara vara. Inga telefoner, inga datorer. Bara jag i allt det innebär. Introspektion! Där skulle jag vara tills den mesta av skiten inuti har rensats ut. Tills mitt inre är lika rent och skinande som en Ajaxreklam.

Jag vill in på djupet, ner i varje skrymsle. Bemöta, analysera och ifrågasätta varje tanke, varje känsla tills jag vet vad som är verkligt och vad som bara är automatiserade självömkanstankar. Jag vill vara här och nu, inte då och sedan.

Utrustad med en spikmatta, en bunte filosofiska böcker, böcker i personlig utveckling och en helg på Yasuragi kan vara en bra början. 2009, here I come!

Halleluja!

noreply@blogger.com (Shinobi girl) — Tue, 16 Dec 2008 21:17:00 +0000

Somnade inte förrän tre, halvfyra i natt. Tänkte att jag kanske skulle ta sovmorgon för att kompensera de missade timmarna i början av natten, så jag stängde av väckarklockan. Vad hjälpte väl det när de började såga och hamra klockan 07:00 i lägenheten ovanpå? Jag blir så trött. JAG ÄR SÅ TRÖTT! Jag är ett vrak, går runt som i en dvala, avdomnad och disorienterad.

Är jag inte på min vakt märker jag att jag gärna vill tycka synd om mig själv, det är så enkelt, men jag tänker inte tillåta mig. Det är inte synd om mig. Jag ville ha ett klart svar och jag fick det. Jag citerar "Dumpa honom! Han vill faktiskt inte ha dig!"

Fråga dig inte vad du har gjort för fel eller vad du kunde ha gjort annorlunda. Plåga dig inte med att försöka fundera ut varför han gjorde som han gjorde. Eller med att tänka tillbaka på allt han sa och undra vilket av det som var sanning och vilket som var lögn. Det enda du ska fokusera på är de verkligt goda nyheterna: Han är borta! Halleluja. Ha det så kul stumpan!

Dra vidare syster! Begränsa dina förluster och slösa inte bort mer tid. Varför sväva i något knäppt limboförhållande när du kan dra dig upp på säkrare mark?

Bedövad

noreply@blogger.com (Shinobi girl) — Tue, 16 Dec 2008 01:38:00 +0000

Jag krävde ett svar, och jag fick ett svar. Jag känner mig bedövad, whacked on the head, som Mannen så vist sa. Inte för att det var direkt oväntat, men ändå inte särskilt upplyftande. Först ville jag gråta, tårarna steg i ögonen. Men sedan kände jag mig mest tom och bedövad. 7 månader på ännu ett dödfött projekt. Om inte annat så borde jag slå mig själv jävligt hårt i skallen så att jag lär mig någon gång. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?! Inget, jag är ju en blåbärspaj och det är inget fel på blåbärspajen. You can't blame the blueberry pie...

Jag borde verkligen sova. Det kommer ju inte direkt bli bättre av att jag håller mig vaken halva natten och går som i dvala och inte sköter mitt jobb imorgon.

Jag måste sluta plåga mig med tankar som inte leder någon vart. Som: Han kommer att ångra sig! Tänk om han ångrar sig? Vad gör jag då?

Gunilla sa: Försent ska syndaren vakna.

Ske din vilja. Godnatt!

You can't blame the blueberry pie

noreply@blogger.com (Shinobi girl) — Sat, 13 Dec 2008 19:01:00 +0000

Jag fattar inte vad det är som är så svårt. Jag tror att jag lär mig men hamnar hela tiden i samma fälla. Vad är problemet? Är det mig det är fel på eller är det hela det samhälle som jag lever i? Jag undrar om och om igen vad exakt det är jag ska lära mig av situationen. Jag tänker och grunnar och analyserar och tror mig så småningom ha löst gåtan, att jag har förstått läxan. Och ändå står jag där sedan och undra hur allt kan ha gått så fel. Och det värsta är att jag känner mig totalförvirrad. Jag känner mig helt jävla clue less. Jag vet inte om jag tänker för mycket, tänker för lite, lyssnar för mycket på andra eller alldeles för lite. Jag är så totalförvirrad till slut att jag varken vet in eller ut. Och jag kan inte undgå att undra om det är något fel på mig.

Men förra lördagen såg jag My blueberry nights av Wong Kar Wai och jag tog till mig liknelsen med blåbärspajen med värme. Kaféägaren i filmen har alltid en hel blåbärspaj kvar i slutet av varje kväll och en tjej undrar vad det är för fel på den. Han svarar att det inte är något fel på den alls. "You can't blame the blueberry pie". Man inte kan skylla blåbärspajen för att den inte tar slut/blir vald.
När tjejen kommer tillbaka ett år senare frågar hon om han fortfarande gör blåbärspaj. Han svarar: Ja, ifall någon som du kommer förbi och vill ha en bit.
Där är svaret på min fråga och även svaret på frågan om det är någon idé att fortsätta hoppas.

Borra hål i skallen

noreply@blogger.com (Shinobi girl) — Sat, 13 Dec 2008 08:08:00 +0000

Ärligt talat! När får man börja renovera och bygga om sin lägenhet på en lördagmorgon egentligen?! De ovanpå började att klampa runt vid åttatiden högt nog för att jag skulle vakna och inte riktigt somna om. Men när klockan slog halvnio satte de in den STOOOORA borren! Helvete! Det lät som om de ska borra sig ner i min lägenhet. Jag fick smått panik och skrek allt vad jag orkade mellan borrningarna att de skulle sluta , men det var det ju ingen som brydde sig om. Nu håller de på att knacka hål på... Tja, jag vet i fan. Men det är ett förbannat väsen precis ovanför mitt huvud. Jag har lust att gå upp och borra hål i skallen på dem. Jag är trött och vill sova! Buhuuu! Jag vet inte vilket som är värst, de som bodde där förut och sjöng rockopera dagarna i ända eller det här. Ungefär i samma klass...

I väntan på 2009

noreply@blogger.com (Shinobi girl) — Sat, 13 Dec 2008 07:58:00 +0000

Ingen kan ju beskylla mig för att vara en en flitig bloggare på senaste iaf. Jag har hunnit fylla 25 för 7 året i rad, men annars är allt fortfarande ganska förvirrat. Väntar mest på det nya året eftersom 2009 definitivt kommer att bli Emmas år. 2009 är året då jag ska skörda och lyckohjulet kommer att snurra för mig. Det är då jag hittar skattkistan att ösa ur. Så nu gäller det bara att försöka överleva de sista skälvande veckorna, lämna gammalt bakom mig och kliva in i det nya året. Det ska bli så skönt. Jag längtar redan.